Inskolning förskola – och pappa gråter

Började skola in den lille, numera 18-månaderskillen, på förskola i måndags. Jag har suttit med tre dagar. Och gråtit när jag kommit hem. Egentligen vet jag inte varför. Fröknarna är trevliga. Gruppen är liten. Superkillen verkar trivas fast han är den enda som kryper bland springande småfötter.

Men det är nåt med…. att han är sen och långsam. Ligger där mitt i händelsernas centrum och betraktar sina medtävl.. jag menar dagiskompisar och rätt vad det är blir sugen på att leka med någon sak, tar sats med sin vägvinnande ålning-medelst-hasning, stapplar sig med stöd av bokhyllan upp till stående för att i nästa sekund bli utkonkurrerad av en mer utvecklad 1,5-åring som också vill leka med samma sak. Precis just där blir det så tydligt att man måste ge ett litet barn med Downs Syndrom de där extra sekunderna att hinna prova själv, prova på sitt vis, hinna smälta ett intryck eller en uppmaning några sekunder tills det sjunker in. Och inte tro att han kan tillgodogöra sig på samma villkor.

Å ena sidan tänker vi att blotta samvaron med andra barn kommer att utveckla honom.

Å andra sidan tänker vi på möjligheten att delta utifrån sina förutsättningar. Vi har haft möten före förskolestarten med fröknarna, förskolechefen och habiliteringen (dock ej samtidigt) och alla är väl medvetna om våra förväntningar. Men på dagisgolvet blir det ändå så uppenbart att det är svårt för en tyst krälande 1,5-åring att få fröknarna att avsätta lite extra tid, att kunna göra övriga barn medvetna om att han behöver två sekunder extra för att förstå att han ska ta upp en sångsymbol ur påsen, eller att han behöver få hjälp att lägga samma träkloss på samma ställe med tjugo repetitioner innan han förstår att det är så man ska bygga utan att förstöra.

Så den lille mannen har klarat de tre första inskolningsdagarna bra. Medan hans pappa har gråtit för att det känns jobbigt. Jag har antytt – utan att skapa konflikt – för personalen vad lillemannen behöver. Inte i form av krav och pekpinnar utan i form av ett försök till ömsesidig förståelse mellan oss föräldrar och personalen. Påmint om vad vi berättade om lillemannens behov på det där mötet som förskolefröknarna ville ha just för att förstå desamma.

I morse lämnade jag honom för första gången ensam. Jag är tillhands. Men inte där. Han skulle sova efter lunchen. Och jag ska hämta honom klockan två.

Nyss skickade fröken ett sms:

“Hej! Det har gått jättebra idag. Han har suttit och kollat in de andra barnen en stund innan han började leka med tåget. Nu sover han gott i sängen.”

Ett sms som inte säger någonting om allt det jag känner oro för. Men som värmer. Som vittnar om omtanke. Idag mår pappa bra. Och idag ska inte pappa måla fan på väggen utan ge de smsande fröknarna som hade fixat en spjälsäng eftersom han rullade av sin madrass på golvet en chans.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s