Monthly Archives: August 2015

Inskolning förskola – och pappa gråter

Började skola in den lille, numera 18-månaderskillen, på förskola i måndags. Jag har suttit med tre dagar. Och gråtit när jag kommit hem. Egentligen vet jag inte varför. Fröknarna är trevliga. Gruppen är liten. Superkillen verkar trivas fast han är den enda som kryper bland springande småfötter.

Men det är nåt med…. att han är sen och långsam. Ligger där mitt i händelsernas centrum och betraktar sina medtävl.. jag menar dagiskompisar och rätt vad det är blir sugen på att leka med någon sak, tar sats med sin vägvinnande ålning-medelst-hasning, stapplar sig med stöd av bokhyllan upp till stående för att i nästa sekund bli utkonkurrerad av en mer utvecklad 1,5-åring som också vill leka med samma sak. Precis just där blir det så tydligt att man måste ge ett litet barn med Downs Syndrom de där extra sekunderna att hinna prova själv, prova på sitt vis, hinna smälta ett intryck eller en uppmaning några sekunder tills det sjunker in. Och inte tro att han kan tillgodogöra sig på samma villkor.

Å ena sidan tänker vi att blotta samvaron med andra barn kommer att utveckla honom.

Å andra sidan tänker vi på möjligheten att delta utifrån sina förutsättningar. Vi har haft möten före förskolestarten med fröknarna, förskolechefen och habiliteringen (dock ej samtidigt) och alla är väl medvetna om våra förväntningar. Men på dagisgolvet blir det ändå så uppenbart att det är svårt för en tyst krälande 1,5-åring att få fröknarna att avsätta lite extra tid, att kunna göra övriga barn medvetna om att han behöver två sekunder extra för att förstå att han ska ta upp en sångsymbol ur påsen, eller att han behöver få hjälp att lägga samma träkloss på samma ställe med tjugo repetitioner innan han förstår att det är så man ska bygga utan att förstöra.

Så den lille mannen har klarat de tre första inskolningsdagarna bra. Medan hans pappa har gråtit för att det känns jobbigt. Jag har antytt – utan att skapa konflikt – för personalen vad lillemannen behöver. Inte i form av krav och pekpinnar utan i form av ett försök till ömsesidig förståelse mellan oss föräldrar och personalen. Påmint om vad vi berättade om lillemannens behov på det där mötet som förskolefröknarna ville ha just för att förstå desamma.

I morse lämnade jag honom för första gången ensam. Jag är tillhands. Men inte där. Han skulle sova efter lunchen. Och jag ska hämta honom klockan två.

Nyss skickade fröken ett sms:

“Hej! Det har gått jättebra idag. Han har suttit och kollat in de andra barnen en stund innan han började leka med tåget. Nu sover han gott i sängen.”

Ett sms som inte säger någonting om allt det jag känner oro för. Men som värmer. Som vittnar om omtanke. Idag mår pappa bra. Och idag ska inte pappa måla fan på väggen utan ge de smsande fröknarna som hade fixat en spjälsäng eftersom han rullade av sin madrass på golvet en chans.

Playgrounds

Promenad genom Manhattan, New York City. Ett högt grönt staket med låsbar grind som avgränsar en lekpark och en basketyta från gatan och de höga husen som omger dem. Öppen mellan 7 och 20, däremellan låst. Det höga staketet och järngrinden gör det tämligen svårforcerat för någon som bara vill missbruka anläggningen. I en stad som NY – till skillnad från i Sverige – skulle det f ö inte gå med mindre än att folk i omgivningen som såg ett intrång skulle säga till. Det är så märkligt med den där stan. Du är anonym bland 10 miljoner andra men alla ser varandra och bryr sig. Du är anonym men inte osynlig.

Hur som helst.

Första tanken: Tragiskt. Att de måste låsa och avskärma det så.

Andra tanken: Fräscht. Lyxigt. Gummerade underlag i såväl lekparken som på basketplanen. Gott om roliga lekutrustningar. Toalettbyggnad med skötrum. Vattenkran. Och så en skylt där det står:

“Vuxna får inte vistas i lekparken utan medföljande barn”

DSC_0981 DSC_0498

Så vill jag ha det. Snyggt, välbehållet, inbjudande och flitigt använt. Det är något oklart hur många och i hur stor grad dessa lekparker i NY är kommunalt finansierade och skötta respektive etablerade på privata bidrag. Jag ser ändå framför mig hur de större företagen i stan skulle kunna göra en insats för en i det stora hela ganska beskedlig peng.

Det närmaste jag kommer ett svenskt exempel i tanken är Astrid Lindgrens park i Stockholm. Men i min stad är vi ganska bra på många lekparker nära barnen utan att för den skull lyckas skapa det där optimala lekområdet som känns helt och rent.

Kort sagt. Våra företag måste bli bättre på att sponsra vår närmiljö när kommunala kassor inte räcker. Och inte bara skänka miljoner till 90-nummer inför jul. Och vi måste bli bättre på att låsa in det vi är rädda om.