En harmonisk högljudd värld med Downs Syndrom

Jag lade ut en bild på Facebook idag. Där jag och lillemannen satt på femte trappsteget nöjda med att han klättrat ända dit.

Han är 17 månader nu. En förälder till en s k normalstörd skulle inte jublat över detta framsteg.

Han kryper snabbt som en vessla och tar sig upp på fötter överallt med hjälp av stöd. Och väl däruppe flyttar han fötterna ibland. Vi applåderar. Och vi inser att han kanske inte kommer springa än på minst ett år.

En förälder till ett barn med två kromosomer av varje ordningsnummer skulle slutat gå på föräldraträffar och slutat titta på sina småbarnsföräldervänners uppdateringar på sociala medier för länge sen.

När han pratar med annat än vokaler låter allting som ba-ba-ba. Jag tolkar det som pappa.

Och han pekar på lampan och tecknar ‘lampa’ med teckenspråk. DET gör INTE ett s k normalstört barn.

När vi en stund senare tog vår promenad sjöng han – eller pratade men sin ropande megafonröst – med sina vokaler hela tiden. Verkligen hela, hela tiden. Vinkade och viftade och gapade. Högt. Vi närmade oss en gammal tant bakifrån och hon vände sig om förskräckt. Men när hon såg honom skrattade hon bara och sa “han somnar strax va, det brukar låta så då”. “Ja precis”, sa jag och ljög.

Vi rastade vid lekparken. Han skrattade överlyckligt i de två olika gungorna vi provade. Och hans pappa var lycklig. Vi föräldrar är ju lyckliga när våra barn strålar. Men han kunde inte leka själv med någonting annat i lekparken. Han kan f ö inte sitta i sanden heller utan att äta upp den.

Jag glömmer bort ibland hur långsamt det går. För egentligen, visst är det bara i jämförelse med något som vi tolkar som normalt som det där långsamma blir långsamt? I jämförelse med sig själv är varje dag full av framsteg och den där utveckligen gör både 17-månadersmannen och hans föräldrar lyckliga. Och en utveckling är en utveckling. Ett barn som myser, busar, sjunger, ropar eller skrattar så han kiknar är är ett barn som myser, busar, sjunger, ropar eller skrattar så han kiknar. Det är vackert.

Tänk om alla människor i hela världen föddes med Downs Syndrom och vi anpassade vårt levnadssätt därefter. Lite lagom långsamt. Vilken harmonisk värld det skulle vara. 

Harmonisk men högljudd.

Fotnot: De flesta människor föds med 46 kromosomer i varje cell. 23 par kromosomer. Att födas med Downs Syndrom innebär att man har 3 st kromosom nr 21. Alltså totalt 47 kromosomer istället för 46. Kromosommissbildningen medför en långsammare utveckling och i vissa avseenden andra funktionsuppsättningar, om än individuellt varierande, även som vuxen.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s