Monthly Archives: July 2015

Sekunder av magi mitt i krogruschen

Sen middag på en av stadens hetaste krogar. De tre vuxna döttrarna, lillemannen – deras halvbror – jag och lillens söta mor. 17-månadersmannen uppsvidad i bästa New York-skjortan och svarta Converse. Sittande i sin babymatstol på änden av bordet. Storögd och nyfiken följer han allt vi pratar om, alla som kommer in eller går ut, servitrisens frågor om nästa val och hennes leverans av desamma.

Och naglar plötsligt sin blick vid en dam i yngre medelåldern, vid ett ståbord intill, uppklädd i rosa. Får respons, blicken besvarad, ett leende, en vink.

Till slut lämnar hon sitt sällskap, kommer fram till lillemannen och tar hans hand och säger att hon blev så betagen. Att han är så söt, har snygga skor. Och hon möter hans blick hela tiden hon pratar. Hon ser nästan lyckligt tårögd ut.

Strax lämnar hon sin drink och restaurangen för att rusa över gatan i regnet till ett väntande middagsbord på en annan krog. Och vänder sig om mitt i gatan för att vinka till lillemannen. Som ännu inte släppt henne med blicken.

Ibland blir relationer, första ögonblick, nästan magiska. Denna gång mellan ett litet barn och en kvinna i yngre medelåldern mitt i det glada utelivets högt sorlande torsdagsrusch.

Till dig fullkomligt okända kvinna i rosa: Sluta aldrig ta in din omvärld. Den behöver dig.

Till alla andra: Prova, det kan bli fantastiskt.

Och en hälsning från 17-månadersmannen: All kärlek!

En harmonisk högljudd värld med Downs Syndrom

Jag lade ut en bild på Facebook idag. Där jag och lillemannen satt på femte trappsteget nöjda med att han klättrat ända dit.

Han är 17 månader nu. En förälder till en s k normalstörd skulle inte jublat över detta framsteg.

Han kryper snabbt som en vessla och tar sig upp på fötter överallt med hjälp av stöd. Och väl däruppe flyttar han fötterna ibland. Vi applåderar. Och vi inser att han kanske inte kommer springa än på minst ett år.

En förälder till ett barn med två kromosomer av varje ordningsnummer skulle slutat gå på föräldraträffar och slutat titta på sina småbarnsföräldervänners uppdateringar på sociala medier för länge sen.

När han pratar med annat än vokaler låter allting som ba-ba-ba. Jag tolkar det som pappa.

Och han pekar på lampan och tecknar ‘lampa’ med teckenspråk. DET gör INTE ett s k normalstört barn.

När vi en stund senare tog vår promenad sjöng han – eller pratade men sin ropande megafonröst – med sina vokaler hela tiden. Verkligen hela, hela tiden. Vinkade och viftade och gapade. Högt. Vi närmade oss en gammal tant bakifrån och hon vände sig om förskräckt. Men när hon såg honom skrattade hon bara och sa “han somnar strax va, det brukar låta så då”. “Ja precis”, sa jag och ljög.

Vi rastade vid lekparken. Han skrattade överlyckligt i de två olika gungorna vi provade. Och hans pappa var lycklig. Vi föräldrar är ju lyckliga när våra barn strålar. Men han kunde inte leka själv med någonting annat i lekparken. Han kan f ö inte sitta i sanden heller utan att äta upp den.

Jag glömmer bort ibland hur långsamt det går. För egentligen, visst är det bara i jämförelse med något som vi tolkar som normalt som det där långsamma blir långsamt? I jämförelse med sig själv är varje dag full av framsteg och den där utveckligen gör både 17-månadersmannen och hans föräldrar lyckliga. Och en utveckling är en utveckling. Ett barn som myser, busar, sjunger, ropar eller skrattar så han kiknar är är ett barn som myser, busar, sjunger, ropar eller skrattar så han kiknar. Det är vackert.

Tänk om alla människor i hela världen föddes med Downs Syndrom och vi anpassade vårt levnadssätt därefter. Lite lagom långsamt. Vilken harmonisk värld det skulle vara. 

Harmonisk men högljudd.

Fotnot: De flesta människor föds med 46 kromosomer i varje cell. 23 par kromosomer. Att födas med Downs Syndrom innebär att man har 3 st kromosom nr 21. Alltså totalt 47 kromosomer istället för 46. Kromosommissbildningen medför en långsammare utveckling och i vissa avseenden andra funktionsuppsättningar, om än individuellt varierande, även som vuxen.