När man stressar förbi allt som tas för givet

På en promenad på området såg jag en pappa stå och nöta skott med sina barn på en fotbollsplan. En pappa, två barn och sex fotbollar. Det är så spontanidrotten ser ut numera.

Strax därefter mötte jag en stressad mor på cykeln som ropade till sina flicka i 5-årsåldern som lekte med sina kompisar i skolans lekpark. Bråttom, bråttom, kom nu. Lite surt och trött.

En annan mamma jagade förbi med telefonen vid örat och koordinerade någonting som rörde sonens fotbollsspelande. Sonen i 10-12-årsåldern färdigklädd för match, fem steg efter, försökte hänga med. Schema, koordinering, ta på sig sonens ansvar.

Vid områdets centralt belägna fotbollsplan hade sjuåringarna match. Gulligt. Det finns så mycket som är lika intressant som att springa efter bollen. Utom för föräldrarna vid sidan och lagens tränare. Hallå, du måste följa med upp, hallå du måste… måste…

Tänk om dessa föräldrar en gång tänkte tanken hur livet skulle varit om deras son eller dotter behövde hjälp för att lära sig krypa, stå och gå. Någonting som vi annars tar som så himla självklart att det kommer vid en viss tid plus/minus ett par månader.

Tänk om dessa föräldrar en gång tänkte tanken på hur det skulle vara om de aldrig skulle kunna släppa sin femåring utom synhåll i fem minuter. Eller om deras son inte skulle vara välkommen i fotbollslaget eller deras barn skulle behöva tränas dagligen för att förhoppningsvis kunna prata, eller åtminstone kommunicera.

Då skulle de kanske slappna av lite.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s