Monthly Archives: September 2014

Cyklisterna

Proffset
Har minst 7 km enkel väg. Cyklar varje dag året om oavsett väder. Cykellysena skulle räcka för en nattsträcka i Svenska Rallyt, hjälmen är på, ryggsäcken fullpackad med ombyteskläder eftersom han klär sig som för Vätternrundan i december. Men förvänta dig ingen ödmjukhet från proffscyklisten. Han förväntar sig den uppbackning det anstår ett proffs.

Solskenscyklisten
Syns bara mellan maj och september. Cyklar bara när det känns sådär alldeles extra underbart och härligt. Det är varmt och soligt, ingen risk för varken molnighet eller blåst. Solskenscyklisten tar inga onödiga risker. Han eller hon är försiktig för att inte orsaka några incidenter. Men retar gallfeber på proffscyklisten och bilisterna på grund av just sin irrande osäkerhet och fullständiga njutning.

Ingenjören
Skulle kunna gå, längre än så är det inte till jobbet. Halvlång beige rock, plastkasse på styret, ingen hjälm. Funkar i alla väder. Spöregnar det lämnar han inte cykeln, det går trots allt fortare att komma fram än att gå. I värsta fall cyklar han med paraply. Ingenjören vill egentligen inte förstöra för andra trafikanter, det är bara det att han inte förstår. När du tutar på honom för att han kommer farande med sitt paraply och sin enhandsfattning mitt framför din bil blir han inte förbannad på dig, han förstår bara inte varför det blev som det blev.

Smartingen
Genar lite här och lite där. På en trottoar om det behövs, över tre bilfiler om det sparar tre sekunder. Inte av okunskap utan för att han och hans mål överskuggar allt annat. Han sätter aldrig – ALDRIG – ner foten. En cyklist ska faktiskt aldrig behöva stanna.

Till dig som längtar efter barn

Med anledning av denna nyhet på svt.se:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/gravida-erbjuds-dyrt-prov

Tro aldrig att du kommer ångra att du födde ett barn med Downs Syndrom. Ingen förälder till ett barn med den extra kromosomen har ångrat det. Vi har gråtit av rädsla när vi fått beskedet. För att vi inte förstått tillräckligt. Det har tagit ett dygn att bearbeta och sen har vi insett att detta barn ger oss precis lika mycket glädje och kärlek som vilket annat barn som helst. Vi har insett att en människa inte är sin diagnos utan just precis en människa med sitt skratt, sin gråt, sin utveckling, sitt intresse, sin personlighet och sin olikhet.

En människa med Downs Syndrom är inte från en annan planet. Det här är 2014 och vi borde vara upplysta. Rädslan för att föda ett barn med särskilda behov känns inte modern. Var finns öppenheten inför olikheter?

Ingen förälder till ett barn med Downs Syndrom skulle önska barnet ogjort. Det känns därför märkligt att forskningen fokuserar så mycket på att upptäcka Downs i förväg i syfte att kunna välja bort ett barn. Fokusera forskningen på vad som orsakar kromosomförändringen och hur man på sikt kan förhindra det. Inte på att ta bort de barn som bär på kromosomen.

Alla föräldrar vill sina barn väl. Alla har vi ångest för hur det ska gå för våra barn, vad de ska råka ut för eller vad vi ska skydda dem ifrån. Att födas med Downs Syndrom är att ha med sig ett handikapp från början som ställer nya krav.

Men se den kvinna i ögonen som längtar efter barn och säg att du valt bort ett barn med Downs Syndrom. Det vore ett hån. Och om det var din sista chans att få barn så kommer du ångra dig så länge du lever. DSC_0052

Jag har fyra barn varav ett med Downs Syndrom. Han skänker mig precis lika mycket glädje. Och han lär mig så mycket om livet. Att tänka att han skulle blivit bortvald får mig bara att gråta.

Stay calm. It’s just an extra chromosome.

Sommar-OS i Stockholm-Mälardalen

Det talas ibland om att Sverige bör söka vinter-OS. I Åre, Stockholm eller Östersund. Eller kombinationer av dem alla.

Åre-Östersund: Nej snälla, exploatera inte den vackra Årefjällsbygden mer.
Stockholm-Åre: Låter en aning splittrat. Extremt dålig service mot tillrest publik att inte kunna följa olika idrotter med mindre än att behöva flyga mellan två orter eller köa i 10 timmar på överbefolkade (kommer de vara då) undermåliga inlandsvägar mellan Stockholm och Åre.

Nej som jag ser det finns bara ett realistiskt alternativ om Sverige någon gång ska söka ett OS-värdskap: Stockholm-Mälardalen.

Ett ”Stockholms-OS” i samverkan med Uppsala, Västerås, Eskilstuna och Södertälje. En geografisk spridning på en dryg timme oavsett mellan vilka orter man väljer att förflytta sig. Infrastrukturen i Mälardalen är redan anpassad för 3 miljoner invånare. Belastningen och exploateringspåverkan blir inte för stor fördelat på de samarrangerande städerna varken utifrån ett beläggningsperspektiv eller logistikperspektiv.

I ett sommar-OS ska finnas arenor för många olika idrotter. Men märk väl att de flesta matcher inom lagidrotter är mellan länder som inte drar mer publik än att man i stor utsträckning skulle kunna använda befintliga arenor i Stockholm, Uppsala, Västerås, Eskilstuna och Södertälje. Många individuella idrotter är inte större än att det går att göra detsamma. Huruvida Friends Arena går att bygga om till en kapabel friidrottsarena ska jag låta vara osagt, möjligen är det en sådan vi skulle sakna. Cykeltävlingar går att arrangera i Uppland, Västmanland eller Sörmland. Detsamma gäller rodd, kanot, skytte med flera utomhusidrotter. Fäktning, bordtennis, brottning, boxning etc går att arrangera i befintliga inomhusarenor, kapabla för några tusen åskådare, i alla fem städer. Världens vackraste huvudstad blir rimligen central av PR-skäl. Globen, Tele2 Arena och Friends centrum för de mest publikdragande inomhusaktiviteterna och fotboll.

Från den dagen OS-kandidaturen meddelas startar en inspektions- och journalistturism som gynnar hela regionen. När väl OS är i hamn följer år av olika deltagarnationers träningsläger förlagda i Mälardalen. När OS närmar sig och genomförs kommer Örebro, Norrköping, Linköping, Gävle, Nyköping få full beläggning på alla boenden av idrottsturister och lag som väljer att förlägga sig något mer avsides av ekonomiska eller träningsskäl.

Var kommer vi ens i närheten av dessa förutsättningar om vi arrangerar ett vinter-OS som inkluderar Åre-Östersund?

OK jag vet, Sverige kommer aldrig få ett OS. Men om det otänkbara ändå skulle ske så står jag först i raden och anmäler mig som volontär.

OS Stockholm Mälardalen

 

Sommar-Åre

Semestrade några dagar i Årefjällen i sommar. Första gången jag varit där. Nu har jag snart slutit min Sverigecirkel. Sett hela kusten samt inlandet upp till Åre söderifrån och ner till Jokkmokk norrifrån från Riksgränsen. Visst finns det många oupptäckta smultronställen kvar, det förstår jag. Liksom många platser man åkt förbi och inte förstått att stanna till för att upptäcka.

Gotland finns kvar på min Sverigekarta. Jag som brukar säga att man har inte sett Sverige förrän man sett Lappland måste erkänna att detsamma nog gäller Gotland. Intressant ändå hur fantastiskt stort Sverige är när man bestämmer sig för att upptäcka nya platser. Vilket i sin tur betyder att man egentligen inte sett Italien för att man varit i Rom, Grekland för att man varit på Kos eller Tyskland för att man handlat på border shoppen i Lübeck. Man har sett en liten, liten och troligen väldigt speciell, kanske inte ens representativ, del av ett stort land.

Nåväl. Till Åre.

Dessa fantastiskt vackra fjäll och byar. Fin väg längs Indalsälven ut mot Åre från Östersund. Kyrkor där det måste vara trist att gifta sig eftersom utsikten konkurrerar som dagens vackraste. Strax utanför Åre, i ett gammalt hotell, låg nu ett asylboende och jag insåg att hur trasigt och tragiskt det än varit för dessa människor innan de landat på ett asylboende i Sverige så måste man säga att vissa drar en bättre lott än andra.

På Hotell Granen fanns fina rum, mysig restaurang och personlig, uppmärksam service. Från Granen bara 100 meters promenad rakt ner till Åres butiker, restauranger och bergbanans avgångsstation. De flesta restaurangerna var öppna och atmosfären i hela byn somrigt avslappnad. Tillbaks hem till Granen var det naturligtvis lika kort, men aningen jobbigare. Särskilt med en barnvagn att skjuta framför sig i branten.

Men mitt i allt detta infann sig några funderingar:

Vem skodde sig på kabinbaneprojektet?

Kan man tänka sig att en eller annan regeringsrepresentant från 1972 begåvats med tomtmark eller lägenhet i Åre på ett sätt som inte skulle vara alldeles uppskattat om det synades? Hur kan man annars förklara att den dåvarande socialdemokratiska regeringen bidrog med motsvarande nästan 400 miljoner i dagens penningvärde till att bygga kabinbanan? Såhär står det på Wikipedia om kabinbanan:

Det hela började 1972 med det statliga så kallade Åreprojektet. Regeringen hade målsättningen att skapa ett skidområde i Årefjällen dit även “vanligt folk” hade råd och möjlighet att ta sig för att åka skidor. En del av projektet var att bygga en kabinbana upp på Åreskutan.

Kabinbanan började byggas i februari 1975 av den schweiziska byggfirman Habegger. Bygget påbörjades mitt i vintern för att kunna utnyttja snötäcket till transporter. Kabinbanan kom i drift hösten 1976.

Den skulle ha kostat 24 miljoner kronor, men under byggtiden (som var den vädermässigt värsta vintern i historien) blev kabinbanan allt dyrare. Bland annat tvingades de ursprungliga planerna på att ha kabiner med plats för 125 personer (“väntrummen” på dalstationen är byggda för 125 personer) ändras till billigare kabiner med plats för 80 personer, för att spara pengar. Till slut, när allt stod färdigt, hamnade notan på 74 miljoner – vilket motsvarar 350 miljoner kronor i 2013 års penningvärde.[

Det är magstarkt att påstå att Åre är lättillgängligt för den större delen av Sveriges befolkning. Kabinbana eller ej. Om man verkligen ville utveckla ett skidområde tillgängligt för många hade det kanske varit klokare att satsa i södra Dalarna.

Nu har ju satsningen i Åre för all del placerat Sverige på den alpina skidkartan men den som lyckades lobba sig till 400 millar för en avlägsen privat skidanläggning borde stå staty i Åre by.

OS i Åre-Östersund

Nej tack.

Jag förstår att kommunalråd, hotelldirektörer och byggherrar skulle gnugga händerna över ett vinter-OS. Men jag vill inte se den exploatering det skulle föra med sig i varenda by på en 10 mils radie. Vålådalen, Ottsjö med flera pärlor i sin relativa orördhet. Ingen annan än den som ser en personlig ekonomisk vinning kan vilja utsätta den vackra fjällmiljön för en vidare exploatering än vad som redan gjorts. Och som ständigt görs baserat på naturlig utveckling av verksamheter i Åre liksom Sveriges övriga skidanläggningar runt om i fjällvärlden.

Nej, i nästa blogginlägg ska jag berätta om det i mina ögon minst kostsamma och miljöpåverkande OS-förslag Sverige skulle kunna ta fram.

Sist men inte minst: Oavsett hur den finansierades, kabinbanan är värd en tur. För den underbara utsikten från Åreskutan.

IMG_0830

Ottsjö

IMG_0859

Åreskutan