999

#blogg100 

I mitten av juni är nätterna korta. Även i Stockholm. Nattmörkret blir aldrig mörkare än skymning. Men tillräckligt för att de olikfärgade strålkastarna ska ge önskad effekt. Kent går på som sista akt på sin egen festival. Max 15 meter från scenen står mina tre döttrar. Långsamt, långsamt under kvällens och konsertens gång börjar de inse den där storheten jag talat om. Och när 999 börjar som första extranummer blir ögonen saligt glansiga och trängseln och svetten till trots går en rysning längs ryggraden. Inte för att de älskar Kent utan för att kvällen nu övergått i magi. Jag tror de hoppar och sjunger för första gången. Utan de ens vet det själva.

Vid midnatt är Stockholm mörkrött. Lever men under ett värdigt lugn.

Kvar är en känsla som räcker resten av deras liv.

Jag har inte möjlighet att gå på #kentfest själv den 15 juni. Därför har jag köpt biljetter till mina vuxna döttrar och tvingat dem att gå. För att jag inser att det finns något de måste upptäcka. Jag ser det som en pappas uppgift.

Och jag vet att det ska bli precis så bra.

PS. De var lättövertalade.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s