Det där med nuet igen…

#blogg100

Som alla bebisföräldrar ligger man där på alla fyra och väntar på att den lilla nya människan ska fixera blicken. Att han ska le för första gången. Och vi jublar högt när han rullar runt på filten och ligger på rygg chockad med stora allvarliga ögon och undrar vad sjutton hände nu? För att inte tala om första gången den lilla skrattar igenkännande åt mig när jag kommer hem från jobbet.

Och hela tiden väntar vi och letar och blir lyckliga för varje nytt framsteg.

Som föräldrar till ett barn med Downs Syndrom blir drivet om möjligt större eftersom vi rekommenderas träna tidigt på förståelse med stöd av tecken, munträning för att bädda för så bra tal som möjligt, massage och kroppsmedvetenhet. Vi är ännu mer osäkra på hur utvecklingen ska se ut. Och blir därför ännu gladare för varje liten sak han lyckas prestera den där lilla 3-månadersbebisen.

Men i förväntningarna och glädjen över nästa, nästa och nästa framsteg, låt oss inte glömma bort att det här som är just nu; en tremånaders bebis som ler ett försynt snett aningen osäkert leende, pratar med sina egna ljud och kan ligga stilla länge – länge! – och bara stirra dig djupt i ögonen med allvarlig men trygg blick; det här som är just nu är den tiden alla föräldrar alltid längtar tillbaks till. 

Missa den inte för att den bara var på väg mot något annat.

Nej jag tänker inte säga fånga dagen eller cape diem. Men jag tror minnen av det som varit blir tydligare och starkare om man tagit in dem då de var nuet. 

Jag har inte alltid varit bra på det…

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s