Dansbandsnostalgi

#blogg100

När jag var liten, bodde vi hela sommarsemestrarna i svenskspråkiga Österbotten i Finland, på det som varit mormor o morfars gård. Mina föräldrar åkte på dans i skärgårdspaviljonger fredag eller lördag för att dansa men också träffa sina gamla vänner från förr. Jag o brorsan hängde med. Sprang omkring o fjantade oss med våra kusiner, köpte korv, drack läsk och tuffade oss för tjejer i samma ålder men dansade naturligtvis aldrig. En hel jäkla kväll att slå ihjäl medan föräldrarna dansade. Eller umgicks med sina vänner utanför grindarna och drack en och annan spetsad kaffe i någon bil. Varma salta vindar från havet, mygg, doften av grill och kaffe, sorl och ljudet av dansbandsmusik från den öppna paviljongen.

Varje sommar kom Thorleifs till Åminne folkpark utanför Vasa. Det första som skilde sig mot en vanlig lördagsdans i vid havet var mängden människor. Såväl på dansgolvet som i bilarna utanför. Den andra var att halva dansgolvet var upptaget av folk som inte dansade, de stod stilla framför scenen och lyssnade på bandet. Sist men inte minst soundet. Thorleifs hade sitt eget sound. Ett sound som tilltalade en yngre generation. Nu ska jag inte påstå att ens Thorleifs var helt rumsrent i tonårskretsar i Västerås på den tiden men de låg definitivt bättre till än de flesta. 

När vi blev äldre, brorsan hade körkort och egen bil så åkte vi självmant till Åminne den där helgen när Thorleifs var på besök. Nej vi dansade fortfarande inte. Vi gick omkring, andades in, lyssnade och trots att vi just då i jeansjacks- och blöjraggarperioden inte kunde sätta ord på det så tog vi in en stämning av sommar som i resten av livet inte kan riktigt beskrivas. Men känslan av den kan ibland återupplevas med en låt av Thorleifs på radio.

Härom sommaren tog jag den lilla nya människans mamma till en skärgårdspaviljong i Österbotten för första gången. När hela natten var ljus. Så nära jag kunde komma minnet av danspaviljongsomrarna som ung.

Dansband är musik att dansa till. Dansband är kultur. Men dansband är också musik för den som inte förväntar sig alltför mycket förnyelse. I ärlighetens namn ges nog samma dansbandslåt ut typ en gång om året med ny titel, ny text och av ett nytt band. En ny låt men ändå liksom samma. För att det är så det låter. 

Men framför allt är dansband en stämning.

Och för mig är Thorleifs inte i första hand en musikalisk upplevelse utan en beståndsdel i några av mina bästa sommarminnen.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s