Monthly Archives: April 2014

Försäkringskassan, jag är nöjd

#blogg100

Jag är inte överdrivet teknisk. Blev lite ställd när jag skulle in på Försäkringskassans hemsida och göra mina ärenden själv medelst elegitimation. Jag som föredrar att prata med människor.

Tiden var för några månader sedan. På sjukhuset efter den lille nya människans ankomst. Då vi blev kvar för en massa extra kontroller. Skulle få intyg för VAB och inte behöva slösa pappadagar så länge vi var inskrivna.

Jo det var typ 500 före mig i telefonkön. Men man kunde be dem ringa tillbaks istället. Fick ett förslag på tid. Ganska exakt den föreslagna tiden ringde sedan en handläggare upp och jag förklarade mitt ärende. Och jag blev verkligen trevligt och professionellt bemött och fick såväl svar på alla frågor som tips på hur jag skulle förfara vidare.

Så jag ringde sen igen när det var dags att börja plocka ut mina pappadagar.

Jag är säkert en sån där som Försäkringskassans styrelse inte vill veta av. En sån som belastar dem med samtal istället för att göra mina ärenden själv. Men jag är kanske en sån som Försäkringskassans handläggare ändå uppskattar. Någon som inte ringer och skäller eller klagar utan bara sätter värde på deras trevliga och sakkunniga hjälp.

Människor i min närhet har besökt Försäkringskassans kontor här i stan. Och blivit väl mottagna direkt i dörren och lotsade vidare för att få snabbast och bästa hjälp med sitt ärende. Bara trevliga handläggare och effektiv hjälp oavsett ärende.

Det jag försöker säga är att jag är nöjd med Försäkringskassan. Och att det gäller att hålla isär människor av kött och blod och organisation. Att hålla isär krångliga regler och hjälpsamma handläggare.

Men vi är ju så himla bra på att låta vår frustration p g a sjukdomsproblem, snåriga regler och kanske svårsmälta besked gå ut över andra människor. Människor som vill göra sitt bästa och som är slavar under system och organisation men ändå försöker bemöta oss på ett bra sätt. Jag hörde av en kollega vars mot jobbar i Försäkringskassans växel att det är dagliga förolämpningar, elakheter och hot. Fruktansvärt. Så har f ö även de flesta anställda inom SJ det dag efter dag. Vi får ta och skärpa oss nu människor.

Sen kan man ju i all välmening fundera på om inte vissa regler finns till för regelns egen skull och om inte livet skulle bli lättare för alla inblandade med en viss översyn. Men det är ju liksom inte handläggarens fel.

Hur som helst. Den som har möjlighet borde se ”Den flygande handläggaren” som med en någorlunda dokumentär grund skildrar Försäkringskassans omställning mellan 2005 och 2008. Såvitt jag vet har den satts upp i både Västerås och Jönköping. Jag tror tyvärr att den precis slutat gå på Västmanlands Teater men med lite tur kan den sättas upp igen någon annanstans igen.

http://vastmanlandsteater.se/forestallningar/tidigare-forestallningar/den-flygande-handlaggaren/

Btw, idag ringde en handläggare hem och förklarade varför vi inte kan få vårdbidrag just nu. Men hon motiverade det på ett vettigt sätt och lovade försöka vara vår handläggare framöver i det som rör den lilla människans Downs Syndrom.

Jag är nöjd.

Vi har aldrig varit bättre än 2014

#blogg100

Vi upplever samhället som sämre och sämre. 2014, året då orättvisor, påhopp, förnedringar fullkomligt jä-a peakar!!!

Men låt oss för en stund fokusera på det positiva. Och kanske t o m se att det vi upplever som fasansfullt är ett positivt tecken.

Hade vi varit ett företag hade vi nämligen sagt att steg ett för att kunna eliminera kvalitetsbrister är att upptäcka dem. Vi kan under ett år eller två ägna oss åt att räkna kvalitetsbrister som positiva tecken för hur ska vi annars kunna förbättra verksamheten?

Åter till livet. Samhället. Sverige 2014.

Vi reagerar över fler saker. För att det är tillåtet att ifrågasätta. Vi uppmuntrar och uppmuntras till reaktioner. Reaktioner som ibland kanske t o m är stormar i vattenglas om man skulle zooma ut från ankdammen och sätta det i ett större perspektiv.

Nej jag tror samhället 2014 i mångt och mycket är bättre än för 20, 40, 100 år sedan.

– När seklet var ungt var klimatet på många håll kärvt och oinbjudande. Folk var mer skeptiska mot främlingar längs vägen än vi generellt är idag.

– När jag växte upp räckte det med att ha glasögon eller prata dialekt för att bli mobbad i skolan. Idag jobbar alla skolor och många organisationer med samarbetsklimatet i skolan. I de skolor där mina barn tillbringat 40 år, om man lägger ihop alla deras skolår, har mobbing nästan inte förekommit alls. Det har funnits en acceptans för olikheter. För vem sjutton mobbar någon för denne är annorlunda när klassens kompisar kommer från alla samhällsklasser och världens alla hörn?

– När jag var ung fanns inga som helst ambitioner att inkludera människor med någon form av utvecklingsstörning.

– På 60-70-talet kanske vi hade mindre anonymitet i vårt bostadsområde eller kvarterssnabbköpet eftersom vi inte rörde oss i lika vida kretsar som idag. Men vi var inte ett dugg mer inbjudande. Svensken har blivit mer kontinental i bemärkelsen socialiserande.

– Vi är öppnare med våra brister och får på köpet mer stöd.

– När jag började högstadiet hade man precis bestämt att förbjuda skolfester eftersom det förekom för mycket hasch och t-sprit. Vi som gick i sjuan fick finna oss i att bli hotade och skrämda och upphängda i våra skärp på väggkrokar eller instängda på en toalett om den inte redan hade brunnit.

– På stan träffar vi butiksbiträden som ler och vill ge oss bästa möjliga service. På 60-70-talet kanske vi var lutherskt disciplinerade men inte ett dugg gladare.

– Respekten för kvinnors kompetens och förmåga behöver vi inte ens nämna. Trots att vi fortfarande har lång väg kvar att gå. 

– Synen på sexuellt våld och barnsex. Ja lyssna gärna på P3 Dokumentärs genomgång av Huddingehärvan och ta del av vilka politiska tankegångar som fanns i frågan för inte alltför många år sedan.

Någon säger att det inte finns utrymme att vara oss själva. Att vi inte duger. Jag säger att det aldrig varit lättare att hävda sig själv. Det har aldrig varit lättare att säga att du inte vill röka eller att du inte vill dricka. Och accepteras ändå. Både som vuxen – att välja att köra bil hem från en middag utan att anses tråkig som dricker alkoholfritt – och som ungdom i skolmiljön. Det har aldrig varit mer upp till dig att vinna din rätt att tycka själv.

Det har aldrig varit lättare att se ut som f-n, om uttrycket ursäktas, och komma undan med det. Det har aldrig varit lättare att möta överseende med brister om någon ser dina andra kvaliteter.

Jag saknar den typiska artigheten som förr. Att öppna dörrar för varandra eller visa respekt för situationer genom vårt sätt att föra oss. Att vårda saker. Att sätta värde på det vi har. Men jag är så oändligt tacksam över att min son med Downs Syndrom är född 2014 och inte 1964. För 2014 förstår vi. Och de som inte förstår eller respekterar försöker vi öppna ögonen på. År 2014 reagerar vi, ifrågasätter och jobbar vidare på de områden där vi ser att det fortfarande fins en förbättring att göra.

Det finns att jobba på. Men vi har fasen aldrig varit bättre än 2014!

Tredje guldnappen går till….

#blogg100

 Johanna Linder är programledare på P4 Karlavagnen en gång i veckan. En snäll och ofarlig röst i natten. På twitter är hon engagerad och engagerande, pådrivande, politisk och i sanning en aning frustrerad. Så vitt jag förstår har Johanna en bakgrund som betydligt mer exponerad i radio och är troligen en betydligt mer känd profil i sina hemtrakter kring Jönköping än från min avlägsna utpost i Västerås.

Jag tror att vi skulle ha lite olika syn på politiken jag och Johanna Linder. Kanske även på feminismen. Ärligt talat skulle jag nästan vara lite rädd för att träffa henne in real life. Jag kanske inte skulle kunna hantera situationen då vi plötsligt stod oense om något. Förmodligen skulle jag pulveriseras. Eller… kanske helt enkelt ha en trevlig konstruktiv dialog över en kopp kaffe i syfte att skapa en bättre värld.

Stunden är i alla fall kommen då jag vill dela ut min tredje virtuella guldnapp till någon som strider för det samhälle som jag vill lämna över till mina barn.

 Johanna Linder tycker, tänker och reagerar. Men det viktigaste av allt är att hon AGERAR. Att hon utan att bli militant och oresonabel tar strid för viktiga värden. Att frustrationen inte bara blir till twitter utan till handling. Att hon inte underblåser näthat utan fokuserar på problem mer än på personer. Och att hon brinner för det där som känns så orättvist och som är så märkligt att inte alla andra kan se lika klart som hon själv.

 Det finns många Johannor där ute. Var och en viktig på sitt sätt. Men när jag utgår från vad jag ser i min egen omgivning går guldnappbloggens tredje guldnapp välförtjänt till @johanna_linder

 

De tidigare guldnapparna har tilldelats Västerås BB och Avdelning 69 (2014-03-15) och Tjejskidteamet SkiProAm (2014-03-04)

 

(Som far till tre vuxna tjejer brinner jag för att de ska möta en rättvis jämlik framtid. Som far till en liten sprillans ny bebis oroas jag generellt över hur den värld han ska möta kommer att se ut. GULDNAPPEN delar jag ut som ett erkännande till den eller de som gör att jag kan känna mig något lugnare. Eller någon som verkligen behöver den.)

Blogga inte med min tid så ska jag inte blogga med din

#blogg100

Back in business efter påskuppehåll.

Om man delar antalet bloggskrivare totalt i Sverige med antalet potentiella läsare, undrar hur många läsare det blir i snitt per blogg.  Eller hur många intressanta bloggar en potentiell läsare egentligen hinner läsa.

Här kommer problemet med just #blogg100 in. Att tvinga sig att skriva. Som ovan nybörjare. Att säga åt den lilla nya människans mamma att “jag kommer strax o sover jag också, jag ska bara…”. Och sedan hoppas att någon läser det som jag skrivit med vetskapen att de hade klarat sig precis lika bra utan att läsa det.

Det är då jag bloggar med både min egen, familjens och min eventuella läsares tid.

Bloggskrivande kan ju vara terapi också. Att skriva för sig själv. Och veta att det kanske – KANSKE – är någon annan som läser det också och att det därför blir som att lätta sitt hjärta en liten stund.

Men om jag förväntar mig, eller kanske t o m uppmanar, andra att läsa min blogg, ja då får jag nog lägga manken till att ge något värde tillbaks:

Att vara viktig.

Eller intressant.

Inspirerande.

Eller bara underhållande.

Jag vill vara viktig. Fast med #blogg100 ambitionen att skriva något varje dag blir det ju inte så. Ber om ursäkt om jag bloggar med just DIN tid.

Nu har jag kastat sten i glashuset. Förspillt någons tid. Men kanske imorgon. Eller en annan dag. Då lovar jag vara viktig. Eller inspirerande. Eller intressant. Kanske t o m underhållande.

#blogg100 ?

Jag hatar att skriva längre texter med mobilen. Därför blir det dåligt uppdaterat nu i några dagar när jag befinner mig på annan ort och inte har datorn med mig. F ö lite ofokuserat och okoncentrerat också eftersom vi är 6 vuxna och 6 barn i en stuga. Känns rätt prioriterat att låta #blogg100 komma i andra hand i det läget.

Kan tipsa om ‘Gul helg – en hårdkokt påsksaga för vuxna’ som jag hörde på radio P4 i bilen på vägen upp i fredags. Av och med Eva Staaf. Lyssna på den på sr.se. Påskens budskap i ny fräck tappning!

Som kom ihåg till mig själv inför återupptagandet efter helgen:

Att ta av vår tid för bloggandet förpliktar.
Tioplistor.
Försäkringskassan.
Curlingfri vecka.
Pk 2014 och den glömda utseendehånet.
Guldnappen nr 3 går till…

Glad fortsättning på påsken!

Redan räknat hem påsken

#blogg100

På skärtorsdagskvällen var första gången de tre stora flickorna och deras nya lilla bror var samlade för första gången. Mysigt. Döttrarna marinerade lamm, gjorde rödvinssås, bjöd på medhavd kolakaka och turades om att hålla i den lille. Hundra fotografier. Ingen som hade bråttom hem.

Precis så ville jag ha det. Påsken är liksom redan hemräknad.

Som om det inte vore nog var påskpresenten till stor belåtenhet hos tjejerna. Varsin biljett till Kentfest på Gärdet i juni. Jag och den lilla nya människans mor har ju insett att de som ännu inte sett Kent live måste göra det innan de avfärdar dem. Varför man nu skulle avfärda Kent. Nu ska döttrarna upptäcka den magiska känslan av att stå i ett folkhav och lyssna på det tajtaste och mest fängslande Sverige har att ställa på en scen.

Jag har ju undrat: När Håkan Hellström intar Ullevi och en artist som Laleh fyller hockeyarenor, vad skulle då Kents nästa steg vara? Det blev #kentfest. En egen festival så som de vill ha det och med sig själva och sina artistval. 

Inget ont om Laleh. Jag ser bara inte att hon skulle komma till sin rätt i en hockeyarena.

Nu drar vi vidare till Vemdalen. Snö och sol. Så är det tänkt. Glad Påsk!

Det börjar dra ihop sig…

#blogg100

Mannerström går sin rödvinssås på film från Nyhetsmorgon. Den tar vi. Lammracks ska grillas för första gången på skärtorsdags kväll. Med potatisbakelse, färsk sparris och den där såsen då… Efterrättscitronpaj. Förrättsägghalvor med kaviar liksom bara för att. Man får ju inte glömma att det är påsk. Kolatårta till kaffet.

Två av tre döttrar kommer. Den tredje kvar på studieorten för att jobba över påsken. Det blir första gången äldsta dottern träffar den lilla nya människan. Hon och vi ser fram emot det mycket. Vi har skickat “dagens bild” i två månader nu. 

Takboxen ska på och skidkläder packas. Andra släktingar träffas och sammanbos med. Skidor ska kanske åkas trots prognosen 10-15 grader och sol långt uppe i Härjedalsfjällen. Det blir lillemans längsta bilresa hittills. Och första fjälluft.

Just ja, PÅSKÄGG! Påskägg fyllda till bredden av sämsta sortens smågodis proppfulla av E-ämnen och sånt man inte vill veta. Men när det är färskt kan jag inte motstå. Och färskt är det alltid när man köper på Karamellfarbrorn i Västerås. “Man måste ju ha hemma ifall det kommer påskkärringar o ringer på dörren.” Så säger jag alltid. Men det kommer ingen. Så godiset får man ha själv. Det gör inget.

Påsken är som julen fast i ljust vårväder. Och utan tre veckors förberedelser och en massa måsten. Och utan julklappsfunderingar, paketinslagningar och överskriden julklappsbudget. Påsken är inte alls som julen.

Jag har alltid gillat påsk. Det ska jag göra i år också.