En liten kromosom…

Den första tanken var: Stackars barn, du kommer aldrig få det lättare än just nu.
Den andra tanken var självömkan.
Men redan den tredje tanken var: Om det nu föds 120 barn per år i Sverige som har Downs Syndrom så hade du fanimej tur att komma till rätt familj lilleman!  
 
Jag förbannade mig själv för att jag såg på honom på ett annat sätt efter beskedet. Och jag grät för att jag hade unnat hans mor en liten längre stund av odelad lycka över sitt första efterlängtade barn innan vi tvingades ta itu med rädslan. Och insikten att allt ändå hade varit för bra för att vara sant. 
 
Men alla de destruktiva tankarna försvann väldigt fort.
 
Jag kan inte biologi. Jag vet egentligen inte vad en kromosom är eller vad en kromosomförändring betyder. Men jag börjar förstå lite, och kommer snart förstå allt mer, om hur den sätter sina spår. Och jag är inte rädd längre.
 
Hans mor som är en klok människa lärde mig snabbt att en människa inte är sin sjukdom. Och för varje dag som gått har det stått allt klarare hur denna unika söta lilla filur är en stor personlighet i bebisskrud precis som varenda litet mirakel som föds. En perfekt liten bebis. Precis som alla andra människobarn kommer han utvecklas i sin takt på sitt vis.
 
Det har gått snart tre veckor. Tre veckor och vi är fortfarande inskrivna på sjukhuset, om än med viss permission. Detta för att den nya lilla människan haft lite svårt att syresätta sig. Han behövde lite hjälp med extra syre. Och eftersom han hade Downs Syndrom drog man direkt slutsatsen att syresättningen hade med hjärtfel att göra. blev vi rädda på riktigt. Man scannade hjärtat och röntgade lungorna. Det har man gjort minst tre gånger vid det här laget och resultatet blir inget annat än prima. Man har – också det som en logisk konsekvens av att födas med Downs – scannat njurar, tarmar, lever etc med lika gott resultat. Och inför varje ny undersökning har vi tänkt: Gode Gud, låt det inte vara nåt han ska behöva lida av, låt det bara vara en helt vanlig frisk kille med Downs. 
 
Inatt sover han första natten utan extra syre. Och av allt att döma handlar det bara om att hans lilla kropp nu kommit ifatt. Blodet har tunnat ut eftersom han ätit som en häst och fått den där extra syrehjälpen. Kärlen som blodet ska pressa sig igenom har vidgat sig och anpassat sig. Så nu kan den lilla kroppen jobba för sig själv. Detta är iallafall min lekmannatolkning av de utredningar som gjorts de senaste veckorna.
 
Jag tänker inte ropa hej förrän vi kastats ut från avdelning 69 men jag är inte rädd. Bara lycklig. Eftersom en tuff liten kämpe till kille kommit in i vår familj. 
 
Fan vad kul vi ska ha!
Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s